Flera varianter av partitioneringsprogram har anpassats av Debians utvecklare för att fungera på olika typer av hårddiskar och datorarkitekturer. Följande är en listan på de program som lämpar sig för din arkitektur.
Rekommenderat partitioneringsverktyg i Debian. Den här schweiziska armékniven kan också ändra storlek på partitioner, skapa filsystem (”formatera” på Windows-språk) och tilldela dem monteringspunkter.
Den originella diskpartitioneraren för Linux, bra för experter.
Var försiktig om du har befintliga FreeBSD-partitioner på din maskin. Installationskärnorna inkluderar stöd för dessa partitioner, men sättet som fdisk representerar dem på (eller inte) kan göra att enhetsnamnen skiljer sig. Se Linux+FreeBSD HOWTO.
En diskpartitionerare i helskärm som är enkel att använda för resten av oss.
Observera att cfdisk inte förstår FreeBSD-partitioner alls, och, igen, som ett resultat av det kan enhetsnamnen skilja sig.
Ett av dessa program kommer att köras som standard när du väljer (eller liknande). Det kan vara möjligt att använda ett annat partitioneringsverktyg från kommandoraden på VT2, men det är inte rekommenderat.
Kom ihåg att märka din uppstartspartition som ”Startbar”.
Om du redan har ett befintligt operativsystem såsom DOS eller Windows installerat och du vill behålla det efter installationen av Debian, kan du behöva förändra partitionsstorleken för att få mer ledigt diskutrymme för Debian-installationen. Installationsprogrammet har stöd för att förändra storleken på både FAT- och NTFS-filsystem; när du kommer till installationsprogrammets partitioneringssteg, välj alternativet och välj sedan helt enkelt en existerande partition och ändra dess storlek.
Generellt sett lägger PC BIOS till ytterligare begränsningar för diskpartitionering. Det finns en gräns för hur många ”primära” och ”logiska” partitioner en enhet kan innehålla. Ytterligare, med BIOS före 1994–98, finns det gränser för var på enheten som BIOS kan starta från. Mer information kan hittas i Linux Partition HOWTO och Phoenix BIOS FAQ, men det här avsnittet kommer att inkludera en enkel översikt för att hjälpa dig att planera de flesta situationer.
”Primära” partitioner är den originella partitioneringsplanen för PC-diskar. Dock, det kan endast finnas fyra av dem. För att komma runt den här begränsningen, uppfanns ”utökade” och ”logiska” partitioner. Genom att ställa in en av dina primära partitioner som en utökad partition, kan du dela upp utrymmet som allokerats till den partitionen in i logiska partitioner. Du kan skapa upp till 60 logiska partitioner per utökad partition; dock, kan du endast ha en utökad partition per enhet.
Linux begränsar antalet partitioner per disk till 15 partitioner för SCSI-diskar (3 användbara primära partitioner, 12 logiska partitioner), och 63 partitioner på en IDE-disk (3 användbara primära partitioner, 60 logiska partitioner). Dock ger det normala Debian GNU/Linux-systemet endast 20 enheter för partitioner, så du kan inte installera på partitioner högre än 20 om du inte manuellt skapar enheterna för dessa partitioner först.
Om du har en stor IDE-disk, och varken använder LBA-adressering eller överliggande drivrutiner (kommer ibland från hårddisktillverkarna), måste uppstartspartition (den partition som innehåller din kärnavbildning) placeras inom de första 1024 cylindrarna på din hårddisk (normalt sett runt 524 megabyte, utan BIOS-översättning).
Den här begränsningen gäller inte om du har ett BIOS som är nyare än runt 1995–98 (beroende på tillverkaren) som har stöd för ”C /* Cascading stylesheet for the Debian Installer Installation Guide */
/* Use grey background for examples */
pre.screen {
background-color : #E0E0E0;
}
./usr/share/doc/installation-guide-amd64/sv/ch02s04.html 0000644 0000000 0000000 00000017173 11532051050 021500 0 ustar root root